Ensamhet är bra
Jag är av uppfattningen att vi människor är ensamma varelser. Vi skapar samhällen (som är ett vida omtvistat begrepp i sociologin, hehe) där vi lever inpå varandra, vi har uppfunnit kärleken (sent 1700-tal) som sedan dess i allt större utsträckning har tillskrivit människors tvåsamhet någonting mer än att säkra kvinnans ekonomi och barnens framtid. Folk brukar bli upprörda när jag säger att människan själv har uppfunnit kärleken. Det tycker jag är roligt. Men så är det. Innan romantiken fanns inte kärleken per definition. Och om det inte finns definierat finns det inte, eller? Filosofins korridorer ekar tomma på folk som bryr sig.
Poängen är i alla fall att vi är ensamma. I grund och botten känner jag mig ofta väldigt ensam, även om jag har dussintals fina vänner, en underbar familj och syskon och ett fantastiskt yrke där jag utmanas psykiskt och fysiskt och tvingas samarbeta med mina kollegor på ett sätt som är ytterst ovanligt i arbetssverige. Men ensamheten för mig är inte något negativt. Ensamheten för mig är att vara stark, att välja sina egna vägar och inte vara beroende av andra. Föreställ dig ett liv där du inte en enda gång kunnat trampa en annan människa på tårna. Inte göra en enda människa besviken, och inte såra en enda människa på grund av beslut du tagit och handligar du begått. Vilken enkel, problemfri värld.
Färdigsvamlat. I morgon ska en av mina allra bästa vänner få skjuts till flygplatsen, så jag måste vara pigg och kry.
Vilket jag förmodligen inte kommer vara ändå.
Kommentarer
Postat av: Linnea
Ensam är stark!
Trackback
